Daniel, Wednesday 16 November 2011
Vi flyttade hem till Stockholm när sommaren led mot sitt slut. Packade ihop Berlinlägenheten, ställde ut möbler på gatan som sig bör och grannarna kom snabbt och plockade åt sig rubbet. Nu har Tage börjat på dagis på Södermalm och runtkuskandet vi ägnade oss åt under hans första 15 månader i livet är ett minne blott.
Men vi längtar tillbaka. Varje dag. Inte så att vi vantrivs i Sverige, absolut inte, men Berlin har en speciell plats i våra hjärtan. Särskilt nu, när mörkret börjar lägga sig tidigt om dagarna, brukar jag tänka på hur jag när Johanna kommit hem från jobbet vid femtiden brukade gå till Lavanderia eller Tussy Lounge för att skriva en timme, hur mysig och … ja, på något sätt varm staden tedde sig trots det kompakta novembermörkret. Tage var bara en bebis då, hade nyligen lärt sig krypa och kunde ännu inte ens klättra ner från sängen på egen hand. Andra tider.
Vi har inte gjort slut med Berlin för evigt. Men tills vi kommer åter – hej så länge.
Daniel, Thursday 18 August 2011
Mitt liv är en transportsträcka mellan lekplatser. En på förmiddagen, oftast den på Boxhagener Platz, och sedan hem för sovning och lunch, sedan ut igen, den här gången oftast till Traveplatz som ligger nära frilanskontoret, så att Johanna kan möta upp när det är dags att gå hem för att äta middag.
Berlin kryllar verkligen av bra lekplatser med stora sandlådor, rejäla rutschkanor och allehanda klätterborgar, många för avancerade för Tage att ännu klättra i. Åtminstone tycker vi det, han försöker mer än gärna själv med varierande resultat, kan vi väl diplomatiskt uttrycka det.
Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Vi har visserligen den väldigt ambitiösa parklek Skånegläntan några hundra meter bort från lägenheten på Söder, men det väger inte upp för det enorma utbud vi har här. Inom en radie av 500 meter från vår lägenhet i Friedrichshain har vi åtminstone åtta väl underhållna och fina lekplatser. I Stockholm går däremot utvecklingen åt andra hållet, jag vill minnas att jag för en tid sedan läste en artikel där det stod att det på 70-talet fanns en policy om att inget barn inom Stockholms stad skulle ha mer än 300 meter till närmaste parklek, men att den målsättningen i mitten av 00-talet hade sänkts till en kilometer, varefter man helt enkelt hade slutat räkna.
Betyder det här att Berlin är en mycket mer barnvänlig stad än Stockholm? Ja, på vissa sätt, men samtidigt handlar det ju också om hur samhället ser ut i stort. I Tyskland är barnomsorgen rejält mycket sämre utbyggd än i Sverige, föräldrar (läs mammor) stannar oftast hemma med barnen tills de fyllt tre år, varefter barnomsorgen blir gratis. I Sverige förväntas man sätta sina barn på dagis när de är mellan ett och två år gamla. Det här leder så klart till att kommunerna inte tycker att det finns någon större orsak till att bygga fler lekplatser, och att näringsidkare inte ser någon större poäng med barncaféer, dessa fantastiska inrättningar som det finns så många av i Berlin.
På andra sätt spöar ju dock Stockholm Berlin rejält, särskilt när det gäller framkomlighet. Trottoarerna här är ofta bestående av ojämna kullerstenar och plattor som barnvagnens framhjul gärna kör fast i. Det värsta är ju dock den totala avsaknaden av hissar på många stationer i tunnelbanan och på S-bahn. Jag orkar visserligen bära Tage plus barnvagn upp och ner för trapporna, men när Johanna åker själv med Tage undviker hon helst vissa stationer, eftersom hon vet att hon måste förlita sig på att någon kommer och hjälper henne att bära (vilket det visserligen oftast gör rätt snabbt). Frågan är dock om det här med skillnaden i utbudet av hissar (och rulltrappor) egentligen har med barnvagnsframkomlighet att göra. Jag tror snarare det är så att vi i Sverige har en starkare lagstiftning gällande diskriminering mot funktionsnedsatta – man ska helt enkelt kunna ta sig fram med rullstol överallt – och då följer tillgängligheten för småbarnsföräldrar med på köpet.
Tyska lekplatser:  (5/5)
Tysk framkomlighet:  (1/5)
Johanna, Monday 15 August 2011
En av de saker jag definitivt kommer att sakna med den här stan när vi flyttar hem i nästa vecka, är min morgonrutin. Köper kaffe och macka på ett litet bäckerei på väg till frilanskontoret. Kostnad? Under tjugan.
Skulle vilja se den dagen när jag kan införskaffa samma saker till samma pris på väg till frilanskontoret på Södermalm.
Johanna, Friday 5 August 2011
En av de sakerna jag ångrar en smula, är att vi inte tagit oss i kragen vad gäller det tyska språket. Jag staplar fram på skoltyskan, kan handla och betala och sköta mycket simpla konversationer. Mycket simpla. Men mer är det inte. Hade någon sorts tro på att vi skulle kunna gå på ngn “tyska för invandrare” eller något liknande, men det har inte funnits tid. Ibland överskattar man orken hos sig själv, och underskattar orken och sömnsvårigheterna hos ett litet barn.
I alla fall, den bit av det tyska samhället där jag tycker det är mest problematiskt, är faktiskt på lekplatsen. Av många orsaker. Små barn kommer fram och pratar och alla vet hur svårt det är att förstå små barn när de pratar ens modersmål. På främmande språk blir det nästan omöjligt. Då går det ju inte heller att kombinera engelska och tyska, något jag tar till ibland i vuxna konversationer. Då kan jag typ bara titta på dem och säga jaaa, eller nein, vilket låter så hårt när man ska prata med barn, utan att kunna ge en förklaring till varför de t ex inte får ta vår våtservettförpackning och dra ut oanvända servetter, eller varför jag inte tycker det är en god idé att ett barn med illgröna snorsträngar och skrällhosta tar Tages vattenflaska för att dricka ur den.
Det är också ofta knepigt att prata med tyska mammor. Dels för att vi hade träning i att beställa mat på restaurang (“herr ober!”) och ringa telefonsamtal när jag gick i skolan, men inte hade något avsnitt i läroboken som behandlade lingot på lekplatserna. Så jag kommer till korta vad gäller ordförrådet. Dels för att jag även på svenska har svårt att konversera mammor på lekplatsen. Är inte säker på om de kör med samma uppfostringstaktik som jag själv, och vad de tycker är okej att barnen gör och inte. Eller kutymen kring lån av leksaker. En del föräldrar är generösa och låter alla leka, både här i Berlin och Stockholm (vi är), andra är mer beskyddande kring prylarna än vilken 1,5-åring som helst som är i “min-fasen”.
På tyska blir det liksom extra knepigt, för jag hittar inte nyanserna. När vi var på Boxi och lekte häromdagen, blev jag beskylld av en mamma för att ha stoppat deras spade i vår leksakspåse när vi skulle gå. Det hade jag naturligtvis inte, faktum är att Tage inte hade någon spade alls med sig, för den har vi förlorat i någon sandlåderajd. Jag försökte förklara att det hade jag inte, det var bara våra saker där, men hon gav sig inte med mindre än att hon skulle gå igenom påsen. Jag antar att jag hade varit lika stum på svenska, men det var ändå ett sådant där lekplatstillfälle då jag önskar att jag hade behärskat flytande tyska så att jag kunde säga min mening kring saken.
Daniel, Wednesday 3 August 2011
En sak som ofta framställs som ett problem med Berlin är avsaknaden av badplatser under den stundtals rätt heta sommaren. Och visst, det är tveklöst så att Berlin inte är direkt vattenrikt, åtminstone inte i de mer centrala delarna av staden där man mest får nöja sig med Spree som slingrar sig från väster och ner mot sydost.
Men det finns andningshål! I tisdags gav vi oss ut till ett av dem, den lilla skogssjön Flughafensee strax ovanför flygplatsen Tegel i norra delen av staden.
Sjön är knappast något att skryta om i storlek, men under promenaden dit, som inleddes vid tunnelbanestationen Holzhauser Straße (cirka tjugo minuters resa från Alexanderplatz), hann man ändå få en känsla av skog innan sjön öppnade upp sig. Första halvan av promenaden går dock längs muren till ett fängelse där vakter stint bevakade oss från vakttorn. En vag känsla av Berlinmur hann infinna sig.
Flughafensee har ett antal badvikar med små stränder, och redan vid den första mötte våra blickar den naturälskande tysken inpå bara skinnet – en medelålders och mycket naken man som bredbent och korpulent blickade ut över vidderna vid vattenbrynet. Tyskarna har genom historien inte haft särskilt mycket till övers för badkläder, något som dock ändrats en smula i de yngre generationerna.
Dagen vi var på plats var den första varma på ett tag, så vattnet var inte så vidare varmt, trots sjöns litenhet. Det stoppade dock inte Tage, som älskar vatten till och med mer än han älskar att se på Teletubbiesklipp på våra iPhones, så hans glädje visste inga gränser trots att vattnet var max tjugogradigt.
När han efter cirka en kvarts badande var helt blå tvingades vi trots skrik, bett och vilda spark- och slåprotester plocka upp honom ur plurret för att undvika framtida men. Efter en tapper stund på den medhavda filten där vi förgäves försökte få honom att glömma att det låg en badsjö femton meter bort, blev vi tvungna att ge upp. Tages längtan till vattnet var så stor och högljudd att ingen annan i viken vi valt (en annan än den nudisten hängde i, pryda som vi är) fick någon ro, så vi fick packa ihop och bege oss hemåt igen.
Men om några dagar, om vädret håller i sig och vattnet hunnit bli fyra-fem grader varmare, ja, då blir det tveklöst återbesök.
(4/5)
Johanna, Wednesday 20 July 2011
Lagom till det att vi börjar packa ihop så smått för att avsluta det här året, lyckas man med konststycket att få upp dessa automater. Lyllos alla andra som slipper trampa i bajs.
Daniel, Friday 15 July 2011
Jag och Tage var och hängde i lekparken precis nere vid Ostkreuz S-bahnstation tidigare i dag. Och visst, det skulle kunna hända i Stockholm också, men när Tage en bit in i sin exkursion i sandlådan glatt kom viftandes med det här fyndet i näven, kändes det väldigt … berlinskt.
Johanna, Monday 11 July 2011
Vi är här nu igen! Firade lite stillsamt detta faktum genom att hoppa av ersättningsbussen från Schönefeld redan i Treptower Park och flanera lite längs med fina promenadvägar i parken. Varje gång jag har åkt förbi med S-bahn har jag tänkt att jag skulle vilja äta middag på något av ställena man ser längs med vattnet.
Det var väl kanske inte någon större hit. Jag låter lite småborgerlig nu, men det är ett sådant SJÅ att äta middag i en biergarten med en 16 månaders unge som bara vill äta fimpar. När marken VIMLAR av sådana.
Däremot vill jag väldigt gärna återvända till parken. Nästa gång tror jag vi bara köper Burger King-käk (det finns en BK precis bredvid Zenner, den biergarten som finns i parken och som också är en av stans största, med 1500 platser) och lägger oss någonstans i gröngräset. Det var väldigt härligt att promenera runt där nämligen.
Johanna, Wednesday 8 June 2011
Enligt Exberliner är Moabit the next big thing bland stadsdelarna i Berlin. Där låg t ex Yoko Ono-utställningen vi besökte i vintras. När vi återkommer i juli har vi bestämt oss för att åka på en liten exkursion och undersöka området. Jag är sugen på att skaffa lägenhet där redan nu, så att vi kan återvända till Berlin precis när Moabit blir det nya svarta.
Johanna, Tuesday 7 June 2011
Tänkte göra det här till en liten serie i tre delar. Vintageshopping i Kreuzberg, Friedrichshain och Mitte/Prenzlauer Berg. Vi börjar med Kreuzberg eftersom jag vintageshoppade där senast i helgen. Då hann vi visserligen bara två butiker, men jag har valt ut fem favvos:
Colours: Stor och välkänd secondhandbutik på Bergmannstrasse 102, med avknoppningar runt om i stan, t ex Mitte och Prenzlauer Berg men också nära KaDeWe. På Colours kan man köpa kläder både till fast pris och per kilo, samt en del unga designers. På tisdagar är det happy hour med 30% rabatt. Priserna är helt ok, jag köpte två klänningar, två t-shirts och en scarf till priset av 50€. En av klänningarna var en lite elegantare aftonklänning, och den gjorde att det sköt i höjden litet. T-shirtarna gick på dryga femtiolappen och jag fyndade bl a en finfin från gamla märket Hang Ten, vilket gjorde mig lite nostalgisk.
Checkpoint sceondhand: Säljer både gammalt och nytt. Också helt ok priser (betalade 12€ för en fin klänning som min käre make trodde var en bordsduk…). Här fastnade jag främst för den stora samlingen gamla flanellnattskjortor och fina morgonrockar från 60-talet. Tyvärr var det lite för mycket fokus på nytt, men det fanns en del pärlor.
Stylo: Ligger nära de två butikerna ovan och är söt och annorlunda. Mer fashion och genomtänkt, inte bara gammal DDR-polyester på hög (även om DDR-polyestern är förtjusande, enades vi om, min vän Rebecca och jag). Butiker som är mer fashion blir ju också automatiskt lite dyrare.
Hands up: Om man promenerar till Kreuzberg från F’shain, kan man slinka förbi Hands up, som ligger på Schlesische Str. 19 och till exempel köpa en t-shirt som varit i John Lennons ägo. Eller så är den kanske såld nu, vad vet jag. Det här är också lite mer boutiquekänsla, med en affärsinnehavare som brinner för secondhandmode, så utbud och priser blir förstås lite därefter.
Zizzewizz: Om man ska bada med sitt lilla barn på Bad am Spreewaldplatz, kan man med fördel kika in på Zizzewizz före eller efter, då butiken ligger på samma gata (f ö mysig gata, och det finns annan vintage längs med gatan också), gillar att de har mycket tidig secondhand i den här butiken. Inte så ofta man stöter på 20-talsgrejor liksom.
|
|
|
Kommentarer