Lekplatstyskan

En av de sakerna jag ångrar en smula, är att vi inte tagit oss i kragen vad gäller det tyska språket. Jag staplar fram på skoltyskan, kan handla och betala och sköta mycket simpla konversationer. Mycket simpla. Men mer är det inte. Hade någon sorts tro på att vi skulle kunna gå på ngn “tyska för invandrare” eller något liknande, men det har inte funnits tid. Ibland överskattar man orken hos sig själv, och underskattar orken och sömnsvårigheterna hos ett litet barn.

I alla fall, den bit av det tyska samhället där jag tycker det är mest problematiskt, är faktiskt på lekplatsen. Av många orsaker. Små barn kommer fram och pratar och alla vet hur svårt det är att förstå små barn när de pratar ens modersmål. På främmande språk blir det nästan omöjligt. Då går det ju inte heller att kombinera engelska och tyska, något jag tar till ibland i vuxna konversationer. Då kan jag typ bara titta på dem och säga jaaa, eller nein, vilket låter så hårt när man ska prata med barn, utan att kunna ge en förklaring till varför de t ex inte får ta vår våtservettförpackning och dra ut oanvända servetter, eller varför jag inte tycker det är en god idé att ett barn med illgröna snorsträngar och skrällhosta tar Tages vattenflaska för att dricka ur den.

Det är också ofta knepigt att prata med tyska mammor. Dels för att vi hade träning i att beställa mat på restaurang (“herr ober!”) och ringa telefonsamtal när jag gick i skolan, men inte hade något avsnitt i läroboken som behandlade lingot på lekplatserna. Så jag kommer till korta vad gäller ordförrådet. Dels för att jag även på svenska har svårt att konversera mammor på lekplatsen. Är inte säker på om de kör med samma uppfostringstaktik som jag själv, och vad de tycker är okej att barnen gör och inte. Eller kutymen kring lån av leksaker. En del föräldrar är generösa och låter alla leka, både här i Berlin och Stockholm (vi är), andra är mer beskyddande kring prylarna än vilken 1,5-åring som helst som är i “min-fasen”.

På tyska blir det liksom extra knepigt, för jag hittar inte nyanserna. När vi var på Boxi och lekte häromdagen, blev jag beskylld av en mamma för att ha stoppat deras spade i vår leksakspåse när vi skulle gå. Det hade jag naturligtvis inte, faktum är att Tage inte hade någon spade alls med sig, för den har vi förlorat i någon sandlåderajd. Jag försökte förklara att det hade jag inte, det var bara våra saker där, men hon gav sig inte med mindre än att hon skulle gå igenom påsen. Jag antar att jag hade varit lika stum på svenska, men det var ändå ett sådant där lekplatstillfälle då jag önskar att jag hade behärskat flytande tyska så att jag kunde säga min mening kring saken.